Att förlänga sommaren

Nu sitter jag uppe och fixar med det sista. Klockan är egentligen lite för mycket och jag borde sova. Om fem timmar ringer klockan och jag ska masa mig upp ur sängen för att åka till flygplatsen. Vi har nämligen bestämt oss för att förlänga sommaren lite, jag och sonen. I morgon bitti åker vi till Mallorca med min syster och hennes yngsta dotter. Vi ska sola och plaska och äta glass. Och kanske kasta en och annan sten-macka i havet. Ljuva liv, ljuva sommar! På återseende!

Share on Facebook

Mitt i veckan

Här är soligt och somrigt igen efter (vad som känns som) en lång period av regn och rusk. Jag är lite smått stressad över en hel drös med grejer som ska klaffa och försöker nu hålla en miljon bollar i luften. I morgon ska jag iväg i två dagar med jobbet. Det ska bli himla kul. I dag har jag jobbat med Josefin och bara gjort en massa roliga saker som fruktansikten och fylla godisskålar. (Mer om det framöver.) I kväll har jag pratat böcker med bokklubben (alltid trevligt och inspirerande). I morgon ska jag iväg i två dagar med jobbet. (Det ska bli himla kul). På fredag kommer min syster med dotter hit och sedan åker vi gemensamt till flygplatsen och semestervecka. (Lite ovisst eftersom E är hemma sjuk från Föris. Men han bara måste bli frisk helt enkelt). Sedan ska jag andas ut efter mina två första jobbveckor och peppa inför hösten. Den kommer bli bra, jag lovar!

Share on Facebook

Om att vara en manshatare

Det är sant att jag är feminist. Det är sant att det finns de som menar att jag därför hatar män. Det är inte sant att jag hatar män.

Jag ogillar vissa män, det är sant. Men inte mer än jag ogillar vissa kvinnor. I själva verket har jag valt att gifta mig med en man som jag älskar, jag fostrar en son som jag älskar. Jag har en pappa, bröder och manliga vänner som jag älskar. Att sätta likhetstecken mellan feminism och manshat är att göra det löjligt enkelt för sig. Enkelt för sig för att man på så sätt slipper diskutera den egentliga problematiken. De patriarkala strukturer som genomsyrar hela vårt samhälle och vårt sätt att bemöta varandra.

Jag hatar patriarkatet. Jag hatar att ha så många strider att välja mellan att jag inte räcker till dem alla. Ska jag fokusera på att höja lönerna för hälften av befolkningen? Eller kämpa för att lyfta fram det oavlönade hushållsarbete som kvinnor gör? Satsa på att höja statusen för kvinnodominerade yrken eller på att det överhuvudtaget inte ska finnas könsdominerade yrken? Få in fler kvinnor i styrelser, minska mäns våld mot kvinnor eller bara fortsätta öppna munnen och protestera varje gång jag som ung kvinna blir förminskad eller inte tagen på allvar? Ska jag fortsätta traggla med att försöka förklara för kolleger eller överförfriskade främlingar på krogen varför det är förolämpande och otillåtet att de kommenterar mina kläder, min urringning eller min kropp? Hur länge måste jag orka?

Nej. Jag hatar inte män. Inte alla män. Men den man som skrattar nedlåtande åt att jag vill ha genusföreläsning på jobbet, en jämställdhetsplan i kommunen eller åt att jag skäller ut hans kommentarer om min kropp. Den man som inte kan tänka sig att dela sin lön, ge ifrån sig lite makt eller dammsuga sitt eget golv.

Den mannen kan jag tänka mig att hata.

Share on Facebook

Sötsur kycklingpanna

I dag improviserade jag ihop en väldigt god middag, om jag får säga det själv (och det får jag ju, det är ju min blogg för böveln). Det blev blomkålsris med sötsur kycklingpanna. Gissningsvis funkar det lika bra att göra med quornbitar om man vill ha den vegetarisk. Eller för den delen fläskfilé om du vill vara sådan!

Sötsur kycklingpanna (2-3 portioner)
400 gram kycklingfilé
1 lök
1 vitlöksklyfta
en halv broccoli
en näve strimlad vitkål
10 färska champinjoner
1 morot
en bit hackad röd chili
1 citron
2 msk kokossocker (eller annat sött)
chilipulver
paprikapulver
örtsalt
svartpeppar
flingsalt
en skvätt vatten och eventuellt lite buljong

Strimla kycklingen och bryn den i smör i en stor stekpanna. Krydda med salt, peppar, chilipulver och paprikapulver. Medan det fräser strimlar du resten av grönsakerna och finhackar chili samt vitlök. Släng i champinjonerna och låt dem fräsa med en stund. När de börjat mjukna kan du tillsätta resten av ingredienserna utom vattnet. Om det behövs kan du hälla på lite olivolja. Pressa citronen över. Låt det fräsa under omrörning. Tillsätt lite vatten emellanåt så det blir riktigt gojsigt. Ungefär 10 minuter efter att du hällt i grönsakerna är det klart!

Om du vill äta blomkålsris till är det bara att riva ett blomkålshuvud fint och sänka ner det 30 sekunder i kokande vatten. Lätt som en plätt!

Share on Facebook

Heja Sverige!

Min kära son är en riktig fotbollshuligan. Eller ja, inte i ordets egentliga betydelse kanske men i mina ögon. Han är bara 2,5 år men har redan spelat fotboll dagligen i ett och ett halvt år. I snitt är det säkert två timmars spelande per dag och jag börjar bli lite trött på att höra “Upp och stå, mamma. Passa mig, mamma. Spring, mamma. In i mål, mamma.”

     

Men samtidigt vill vi ju gärna uppmuntra hans intressen och gör så gott vi kan. I somras var vi i Göteborg tillsammans med min syster och hennes familj för att se Sverige spela mot Danmark i EM-kvalet. Edvard fick en gul och blå tröja att heja i och ville ha den på sig från sekund ett. Att vara på match var hur kul som helst. Edvard var något frustrerad över att ingen ville passa honom och att han inte fick springa ner på planen men nöjd i övrigt. Kusinerna tyckte att det var det tråkigaste de gjort i hela sitt liv. Tills de fick glass och popcorn i pausen…

     

Efter detta vill Edvard gärna ha sin tröja på sig (vi har fått köpa ytterligare två för att få en chans att tvätta emellanåt), sitta med en flagga på golvet och heja på medan jag springer fram och tillbaka med en boll och refererar mig själv och min taktik högt. Dessutom vill han alltid ha sin tröja på sig. Till Föris, på kalas, som pyjamas. Det är ett evigt tjat om hans “heja Sverige-tröja” som han kallar den. Och tvättmaskinen går varm. Liksom mutorna vi får ta till för att få ta av den vid behov. Jag undrar var detta kommer sluta. På en fotbollsplan gissningsvis.

Share on Facebook

Bästa snabbmaten

Det här är bästa bästa snabbmaten. Jag har jobbat hemifrån några dagar och jag erkänner glatt att det här är vad jag har stoppat i mig till lunch om dagarna. Ta fram en bunt sparris, bryt av stjälkarna där det känns krispigt (ibland kan man frestas att skära av dem längre ner där det känns lite mjukt men gör inte det, de blir inte goda då. Bort med allt det mjuka!) och dela dem i kortare bitar (lättare att äta). Stek dem i rikligt med smör några minuter. Lägg på tallrik och hyvla över massor av parmesan. Snåla inte! Droppa sedan över en god balsamvinäger, strö över flingsalt och nymalen svartpeppar. Tryck i dig och njut! Det är riktigt gott!

Man kan förstås göra detta som tillbehör till kött/fisk/quorn/halloumi om du vill göra en hel middag av det hela. Men som snabblunch när man inte riktigt orkar mer så funkar detta hur bra som helst!

Share on Facebook

Hemma

I går kväll landade vi äntligen hemma efter sex veckors sommar på annat håll. Vi har haft en underbar sommar hittills, helt klart. Men härom dagen sade Edvard “Var är Edvards hus? Var är Edvards katt? Edvards hus borta” och då kändes det att det var dags att avrunda och resa hemåt. Han var galet speedad igår kväll och skulle kolla in varenda vrå och leksak innan han ramlade i säng. I dag har jag börjat jobba. Det känns bra faktiskt. Men jag tänker inte prata om “sommaren som varit” förrän den är slut vilket den ju inte är än på långa vägar. Augusti är ju verkligen supersommar! Så det så!

Share on Facebook

Men han har ju fel kläder på sig!

Häromdagen var vi på stor trädgårdsfest full av trevliga människor och barn som sprang omkring. Tills jag ropade på min son. -Edvard, kom hit! Eller liknande. En man som jag överhuvudtaget inte växlat några ord med tidigare går fram till mig och säger “Men han har ju fel kläder på sig! Man tror ju att han är en tjej”. Min värld rasade naturligtvis samman! Tänk om någon skulle ta min son för tjej? Vilken katastrof.

Jag talade om för mannen att klänning både är skönt och praktiskt och att jag tycker det är fint. “Ja, för du är ju tjej” svarade han. Jag kände inte för att fortsätta konversationen utan gick därifrån. Ledsen. Min älskade unge hade själv valt vad han skulle ha på sig. En söt rödrutig klänning. Han var stolt som en tupp över den. Jag vill att han ska få fortsätta vara stolt över sina val. Att han själv ska få bestämma vad han tycker är fint. Att han i så stor utsträckning som möjligt själv ska få skapa sin stil och identitet. Men jag är medveten om att det finns hinder på vägen. Inlärda uppfattningar, ifrågasättande vuxna, människor som inte förstår bättre.

För att ingen som läser min blogg ska behöva uppföra sig som ett dåligt exempel ska jag avslöja något för er. Det är bara kläder. Det är bara tyg, färger och mönster. Det finns inga tjejfärger eller killfärger. Det finns bara färger. Det finns inga “fel kläder”. Det finns bara inskränkta människor.

Share on Facebook