Bland det bästa som finns…

Jag skulle vilja hävda att fina vänner är bland det bästa livet har att erbjuda. Och då särskilt de där väldigt speciella extra fina vännerna som får tårna att krulla sig av lycka bara genom att finnas. En av den här höstens stora höjdpunkter är att min alldeles egen bästisBellan i dagarna flyttar sitt pick och pack hela vägen från Umeå till Malmö, bara för min skull. Okej, det där med hennes pojkvän och gudson (obs! inte samma person) kan eventuellt spela in men jag väljer min tolkning så får andra göra detsamma. I vilket fall så betyder det: vardagslyx. Vi kommer kunna söndagsbruncha, kokboksnörda oss, lyxfika, gå på dagspa, se på Gilmore Girls, sova över, laga efterrätter, gå promenader och fördjupa vår vänskap. Å, vad jag har längtat! Välkommen hit!

Share on Facebook

Ett något bortglömt Sverige.

I några dagar har jag suttit och gått igenom bilder, valt ut 10 st och till sist beställt framkallning på dessa. Alla symboliserar på något sätt ett bortglömt Sverige. En tid som inte finns längre, på gott och ont. De ska användas på lördag och det känns spännande. Den här bilden är en av mina favoriter. Den är tagen under en roadtrip i Norrland och byggnaden är ett nedlagt stationshus.

Share on Facebook

Bus eller bistånd?

I senaste numret av Newsweek står en lång artikel om vad människor i USA helst klär ut sig till på Halloween och hur mycket pengar högtiden omsätter där. I svenska kronor omsätter den amerikanska befolkningen en sisådär 44 miljarder kr. Det samlade svenska biståndet uppgår till ungefär 30 miljarder kronor per år. Värt att notera och fundera på, helt klart.

Share on Facebook

Let the show begin!

När jag var liten var en av mina största drömmar att ha ett eget radioprogram. En alldeles egen, egocentrerad och fantastisk show som skulle fyllas med sådant som jag tyckte var viktigt. Eller fint. Eller kul. Helt enkelt bara sådant som jag själv kände för att ta upp just då.

Förra året plockade mamma fram några gamla kassettband ur bankfacket som sparats från när jag var liten. Det var en massa inspelningar på mig och mina syskon från när jag var nyfödda till ungefär 10 år gammal. Underbart! Vissa gånger visste vi inte om att vi blev inspelade och vissa gånger var det tydligt att vi (framför allt jag) smugit iväg med bandspelaren och spelat in oss själva på flickrummen. På ett av banden kör jag alldeles själv. Jag sjunger mina favoritlåtar (“Snabbköpskassörskan”, “Svindlande affärer” och “Susanne, Susanne”), improviserar poesi och berättar om min familj. Sött och gulligt så här i efterhand men faktiskt inspirerande. Att Nina 6 år gammal bara körde sitt eget race. Bara gjorde det där radioprogrammet hon drömde om oavsett vem som skulle höra det eller inte.

Och så tänker jag mig att den här bloggen ska bli. En blandning av allt det jag gör, tänker på och vill säga. Saker som är viktiga, roliga eller bara är jag. Så: Let the Nina-show begin…

Share on Facebook